.

Skrev ju idag ett inlägg på FB som lät såhär

Det vart ju inget ramaskri vilket det kunde blivit men jag tänkte i alla fall förtydliga mina tankar lite..

#Vissa människor drabbas av stora sorger och traumatiska upplevelser, det är dödsfall, våldsbrott, skillsmässor och liknande Denna grupp räknar jag inte i mina vidare funderingar direkt. Att förlora en närstående går aldrig att sätta sig in i och att bryta ihop vid sånna stora saker räknar jag som normalt.

 

#Vissa människor drabbas av en sorg/problem just nu och då tex djur som avlider, ekonomiska bortfall uppsägningar osv

#Vissa människor har haft deprissioner och problem under stor del av sitt liv, så länge att man kanske inte ens kommer ihåg orsaken Man har accepterat att det är så bara

#Vissa människor är bara aldrig nöjda skiner solen ja då är det för varmt, är det vinter är snön pest,är det höst ja då är löven fula, jobbet är pest och maten äcklig

#Vissa människor lever med kroppsliga hinder och värk i olika grad

 

Smärat sorg och liknande går aldrig sätta en nivå eller siffra på. Det som jag inte lider av kan få nån annan att bryta ihop, det jag får ont av kanske ngn annan inte känner det är en individuell bedömning och ingen har rätt att döma att man reagerar olika...men nu kommer MEN:et

Alla har ett val! 

Man kan sätta sig hemma bryta ihop eller så kan man bryta ihop och komma igen. Att varje dag gnälla till vänner släkt eller internet forum gör en ju inte till nått lyckopiller direkt. Jossan på min fb resonerade ju iof klokt att man söker ju ofta respons och uppmärksamhet och kan man inte få det för sina positiva sidor får man det kanske för sina krämpor och gnatande. Tyvärr blir jag bara irriterad på sånt. En anna vän skrev på sin blogg

Det är precis så jag känner. Man lägger så mkt av den kanske för stunden lilla kraft man har på att klaga. Ingen kommer kasta jobb över dig, ingen kommer ge dig lycka om du är som en taggig buske, i dagens samhälle måste man ta för sig och bestämma sig för att jag vill må bra och ska kämpa för det. All tid jag lägger på att tycka synd om mig själv ska jag nu lägga på att bli bra.

Mitt liv är för kort för att umgås med människor som inte kämpar för att komma upp över ytan. Om ngn i min närhet mår dåligt klart jag stöttar och inte säger upp bekantskapen men om det bara matar på och man känner att personen gör sig till ett offer och gärna vill få sympatier då är jag inte med på tåget längre. Då blir det ett ärligt spark-i-arslet snack.

Jag upplever ofta att man ska "tassa" runt personer som är nere. Saker ska rullas in i bomull och sägas med sockerlen röst....men illand kan en spark vara det som behövs. 

Jag är av inställningen att vill man saker så går det. Är man arbetslös finns alltid jobb, kanske inte just ditt drömjobb men då får man sänka kraven, trivs du inte på ett befintligt jobb gör nått åt det eller byt jobb vad hjälper det att gnälla?. Snön och isen kommer varje år vi bor inte i ett tropiskt klimat *en del verkar ha missat det* ja det regnar midsommar *köp ett paraply* 

Sen har vi ju alla stackare som lever med värk i olika grader. Jag lider med alla dessa människor men inte där heller hjälper det att gräva ner sig. Varför ska man inte kunna se ljust på saker för det. Man får göra det bästa av sina förutsättningar. Mår man bara bra 1h per dygn försök göra nått den timmen då-

 

jaa nu har nog mina tankar gått fram haha kanske tappar alla mina (30 ;) ) trogna läsare men jag är ärlig i alla fall och lite förtydligat från fb statusen....

 

PUSS PÅ ER